fredag 10 december 2010

Med ens fick jag lust att lägga mig och sova i tusen år, igen. Du sköna vackra törnrosa, mitt barnaminne, kan vi byta liv ett tag, så att jag orkar med resten utav mitt? ♥

torsdag 9 december 2010

Vikt

Jag är så jävla trött på allt. Trött på alla människor omkring mig som inte fattar hur jävligt jag mår och att jag inte orkar nå mer. Jag går runt och gråter utan att någon lägger märke till. Och ni ska inte tro att jag inte har försökt prata, har pratat både med skolsköterskan och kuratorn. Men det enda som hände var att det blev sämre och att fler krav ställdes.

Tack vare dom på skolan så äter jag inte längre, kanske jag blir smal någongång. Är runt 160cm och väger 59kg, precis som en jävla gris! Tack vare dom på skolan har jag insett min jävla fetma.
Inte hjälper det att jag tränar heller, då jag innan jag blev sjuk för någon månad sen tränade minst 3-4 gånger i veckan och har gjort det i många år. Fy fan vad orättvist livet är.
Enda sättet nu är att jag slutar äta och får se vad som händer, för nåt måste hända och jag bryr mig inte om konsekvenserna. För jag får inte ta någon bantningskur heller, då jag för det första är för ung och när jag frågade skolsköterskan om det fanns nå tabletter så fick jag till svar att hon inte alls tyckte att jag behövde gå ner i vikt.
När jag berättat för mina "vänner" att jag tänkt gå ner i vikt så skrattar dom bara och säger att jag inte behöver det, att jag bara är lite mullig och att det är okej. Antar att ingen tror att jag klarar av att gå ner i vikt, men nu fan ska alla få se.
Jag började med att sluta äta några månader efter att skolan hade börjat, för då slutade jag äta skollunch, men nu ska jag ta ett steg till. För jag ska bli smal, och jag ska visa er läsare och alla andra att jag klarar av det.

Puss på er,
M.A.E.M
Hej..
Känner mig verkligen hopplös just nu, då ingenting händer och ingen verkar bry sig. På skolan idag så pratade ingen med mig och när jag försökte säga hej svarade inte de flesta. Är jag osynlig? Eller har jag nåt stort fel som alla ser förutom jag?

För jag tycker inte att jag är annorlunda, jag är ju precis som er. Eller rättare sagt, innan det blev så här var jag precis som vilken glad tjej som helst som älskade att skratta. Jag var alltid den som det sken om enligt många, den som alla tyckte det var roligt att vara med. Men sen utan anledning så struntade alla mina "vänner" i mig en dag som blev till en vecka, en vecka som blev till månader och jag blev en allmän plåga som var farlig som pesten om man pratade med mig.
Jag fattar inte varför och jag får inget svar... blir så sårad att jag inte vet vart jag ska göra av mig, för panik när jag andas, för jag vill verkligen inte mer. samtidigt vet jag att jag måste fortsätta, så att jag en dag blir den som alla de i skolan tittar upp på. Att jag blir den som lyckades, för jag kommer bli den personen. Det vet jag, för jag tänker inte sluta kämpa. För jag tänker inte bli alkoholist innan jag fyller 17, som många i klassen kommer vara.

Även fast allt just nu känns hopplöst och orken inte längre finns kvar, tänker jag fortsätta kämpa och aldrig ge upp.

Puss på er därute

onsdag 8 december 2010

Första inlägget.

Hej alla fantastiska bloggläsare! Den här bloggen kommer vara anonym, då jag inte vill att de personer jag kommer nämna eller de händelser eller funderingar jag kommer ta upp ska påverka mig eller någon annan i min omgivning.
Nå, vad kommer jag att skriva om då?  Nu när jag svarar på det här kommer det låta som världens klyscha, ett sådant svar som nästan alla skriver- för jag skriver om allt och inget. Då menar jag inte såsom dagens outfits, eller dagens skämt, utan jag menar allt det där andra, bortom det påhittade glamorösa världen. Jag kommer att skriva om det svåraste och jobbigaste som finns att skriva om (det är det iallafall för mig på mina blott 15 år).
Jag kommer att skriva och fundera över något som finns i hela jävla Sverige men som ingen vuxen verkar hitta en lösning på- mobbing.
Då jag själv har/är drabbats av det kommer det jag berättar för er eller de tankar jag vill bolla med er vara enormt känsliga. Jag fattar inte ens nu att jag gör en sån här blogg.. Trodde aldrig jag skulle våga, men just nu är jag i ett sånt stort behov av att höra hur ni andra tjejer tänker och tycker så att det här var enda utvägen.

Självklart kommer jag skriva om andra saker också, men mobbingen kändes som en sak att "säga till om" så att ni fattar att det här inte är eller kommer bli någon modeblogg som tjänar miljoner på att lägga ut taskiga kommentarer om andra bloggare eller nåt sånt, för det orkar jag seriöst inte med nu.
Den här bloggen kommer jag skriva gratis, då jag fattar om ingen vill läsa den alls.

Puss på er,